Ännu en mistral med vindar runt 20 m/s. Startade direkt med 12-13 m/s den 17juli. Natten ökade vinden till runt 17 m/s. Nu den 18 juli är det stundtals över 20 m/s. Efter La Caletta som vi lämnade den 8 juli,startade vi en nattsegling kl 20.00. Vi hade då också en avtagande mistral, såg på http://www.passageweather.com/ att den skulle vara ca 10 nm, efter det svaga och varierande vindar. Men det stämde inte hade friska vindar i 65 nm. Seglade med fullt storsegel men revade endast genuan. Maxfart 9.4 knop över grund 7.5 –8,5 knop var det mestadels. Vinden var ju mycket skiftande i styrka och vindriktning, på grund av höga berg längs kusten här. Men natten var ljus från månen som gick upp en timme efter solnedgång ca 21.00. Det blev mycket jobb hela natten med seglen. Vissa stunder tyckte man nu står sig vinden ett tag. Fixade lite kaffe att dricka, hann att slå upp kaffet i koppen kom en vindby så att kaffekopp en välte och kaffet rann längs durken, bara att försöka igen. Lyckades till slut att få ner lite kaffe där det skulle vara. Chinuosa var nu inte synbar jag kunde inte segla i deras takt var tvungen att hålla min fart det gick ju lite sjö också. Men en ny dag kom kl 06.04 med en underbar soluppgång. Angörningen av Porto Corallo blev lugn inte mycket vind. Okej man var väl lite trött på morgonen, när jag gled in för motor och kollade efter liggplats hörde jag en vissling och såg en kille vinka in mig till en närmast tom brygga. Där fanns en båt förtöjd med stäven ut från bryggan. Jag ville ha fören in mot bryggan gjorde klart ankaret i aktern och släppte i det på lagom avstånd från bryggan. Mannen tog förtampen och gjorde fast när jag kom fram gav han mig moringlinan. Gomorron tänkte jag då, moringslinor är till för att förtöja andra änden på båten dom i sin tur är fastsatta i en grov kätting som går parallellt med bryggan. Fastnar ankaret i den kättingen kan man glömma att få upp det utan dykare. Men lyckligtvis hade jag lagt ankaret utanför kättingen, tog min jolle och rodde ut så att jag kunde dra det rakt upp och det gick bra. Porto Corallo lämnade vi nästa dag för att gå till Cabornara södra udden på Sardinien. Började med en kanonsegling ingen sjö 7-8 m/s och en kryssbog. Över 7 knop livet lekte i 6 nm. Efter det 13-15 m/s mitt i nosen och korta höga vågor. Nu fick min Perkins ta över.Ankrade upp vid östsidan på udden Cabornara. Söndagen 12 juli ville Peter och hans vänner gå till Cagliari. Ulla och Dirk skulle lämna Chinuosa och resa tillbaka till Deutschland. Peter sa då också att jag måste gå till en doktor jag känner mig inte bra. Jag sa att jag stannar för ankar utanför Vilasimius en hamn som ligger på västsidan, vinden skulle nämligen gå över till ostlig- nord ostlig så då är det lä på den sidan.Torsdagen den 16 skulle vinden bli västlig igen gick då in till Cagliari för att höra hur Peterhade det. Utanför hamnen anropade jag Marina Del Sole för att höra om Chinuosa fanns där, inget svar från den Marinan, anropade Marina di Sant Elmo som svarade mig, bad mig dröja så dom skulle kolla upp,återkom att där fanns ingen Chinuosa. Fanns en tredje plats att gå till innerhamnen som jag sa till Peter kan vara gratis eller billigare än marinorna. Men nu var jag nästan framme vid Marina Del Sole och hittade Chinuosa där. Peter sade att dom hade gått först till innerhamnen och där var gott om plats dom hade frågat hur mycket det kostar 140 € fick dom till svar. Gick därefter till Marina Del Sole. När jag kom in och såg att Chinuosa var igenbommad tänkte jag att det har hänt något. Fick sedan veta att Peter åkt iväg med ambulanse till ett sjukhus 20 km från hamnen. Tog en buss på fredagen för att hälsa på, men där fanns ingen Peter var nog där i 2 timmar fick fråga ambulansmän om dom viste något men nej var svaret. Åkte tillbaka till båten, då ringde Peter han var på ett annat sjukhus som var gångavstånd från hamnen. Lördagen besökte jag Peter fick då reda på att han kan inte fortsätta att segla längre. Jaha då får jag fortsätta ensam nu. Först fick Sune vända tillbaka och nu Peter kanske någon kommer tillbaka och följer med mig på en vidare färd till Indien. Hörde genom Peter att det lån en båt här i marinan som skulle var med i en segling till Indien. Det skulle vara 30 båtar anmälda som startar i södra Turkiet vidare Suez Kairo Röda havet och så till Indien. Det görs många stopp med utflykter till pyramiderna i Egyptiern bland annat som det har varit föregående år. Men först vill jag klara av Grekland oh Turkiet. Man kan heller inte segla medsjälv minst 2 skall man vara. Man kan läsa om den resan på http://www.vascodagamrally.nl/ Nu planerar jag för en resa över till Sicily Balestrate blir det nog 38.03.10 N 13.00.40 E . Går nog tidigast 22 jul
Vill ha en väderprognos innan skall försöka hitta något internet här. Peter blir kanske utskriven på måndag så jag träffar honom innan jag går också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Själv?? Tänk på säkerheten bara. Det vet jag ju i och för sig att du alltid gör :-) Du hittar säkert någon annan som du kan slå följe med.
Jag gillar dina filmer! Härliga summeringar av tiden som gått.
Sköt om dig
Lotta
Läst om "Fourth Vasco da Gama Yacht Rally". Låter helt seriöst, se bara: Minimum number of crew at any time is two, at least one member must be an experienced skipper.
Såg på en deltagarlista att svenska flaggan inte var representerad!!!
Drömmar blir ibland uppfyllda. Lycka till!
Majsan
Reflexioner om Marina del Sole, Cagliari, en högst besynnerlig företeelse.
Tankarna dröjer sej kvar kring marinan som vi just lämnat med s/ "Eufori" efter att ha trafat Bengt. ”This friendly family-run marina lies in the SE part of the harbour” står det i ”Italian waters pilot”
Nar vi ringer hamnen inför anlöp hälsas vi välkomna, inga problem att få plats och €30 per dygn lät förvånansvärt billigt jämfört med € 165 på Menorca. Men saker och ting skulle visa sej ha sin naturliga förklaring.
Vi blir invinkade med lampa när vi kommer i skymningen till vad som ser ut som sista platsen och vi prisar vårt förutseende att ha ringt i förväg. Vi tanker att hamnen är packad med långfärdsseglare och kommer att sjuda av liv i morgon bitti. Ack vad vi bedrog oss.
Inklarering hos harbour master? Nja, domani, domani.
Vi vacklar iväg till resans mest häpnadsväckande middag på restaurangbåten intill, med hästkött för tre stackare, utan något till. Det smakade mest sadel och stall. Vi är inte vana att beställa på italienska med contorti (side orders mm).
Återkomna till hamnen slinker vi in i plasttältet som är gemensam bar, kontor, sovrum hundgård mm och lyckas skölja mer vår frustration från middagen med en whisky av okänt märke och billigaste sort.
Dagen därpå börjar vi se oss omkring. Dusch och toa är i ett annat plasttält på kajen, plankorna ligger lösa, soppåsarna slängs i en kundvagn, två rostiga Fiat kan lånas för uppköp i staden. Kloakstanken stiger när vinden ligger på från toatälten. Går det rätt ut i havet? Svämmar tankarna över?? Herregud vad är detta för ställe?
Farfar lunkar omkring i vitt hår, gulvitt helskägg och svettig skjorta. Man väntar nästan att få se lite mossa titta fram ur skägget. Han åtföljs vart han går av fyra stora hundar av okända raser, snälla och slöa, som allt annat i marinan. Il patron själv, eller är det kanske sonen, kilar omkring, för det mesta någon annan stans.
Det är verkligen en slöhetens högborg. Här har man verkligen tagit uttrycket ”Domani” på största allvar.
Inga båtar vare sig kommer eller går. Många synes parkerade för gott, verkar övergivna och inte tillsedda på år och dag. Jag har redan skrivit om det svenska paret som fastnat här i fyra år med de mögliga segel fortfarande underslagna.
Framför oss ligger en avmastad fransk långfärdsseglare med en familj med två vuxna döttrar. Far smärglar lite ibland på något vantfäste, mor har övergivit en målarburk på bryggan, tjejerna har lite lojt petat lera ur ankarkättingen som lämnats på bryggan.
Är detta dödens förgård för segelbåtar? Ett stillsamt krematorium där solen gör sitt oåterkalleliga jobb långsamt men säkert? En plats där livet stannat upp och långsamt snurrar på i en avstannande process likt Sargassohavet där allt skräp på oceanen lär skall cirkla runt i ett evigt kretslopp.
Vi känner oss angripna av slöhetens gift och får uppbåda en viss ansträngning för att slita oss ur detta nirvana. Men med hjälp av vår sedan århundraden kända devis ”Skepp och sjömän ruttnar i hamn” lyckas vi äntligen komma oss iväg trots svaga vindar och osäkra prognoser.
Marina del Sol, vi kommer att minnas dej och ditt sangvinska domani, men likt Odysseus lyckas vi slita oss ur sirenernas förföriska lockrop. Tack för att vi fått uppleva dej, döden väntar oss ju alla.
Skicka en kommentar